Har haft en jobbig helg. Oro, besvikelse och ledsen mage. Oron planterar sig överallt, precis som besvikelser. De sätter sig i mage, ben, armar och inte minst huvudknoppen. Själen är som en upplöjd åker. Fåror kors och tvärs. Man funderar och funderar, vrider och vänder. Försöker förstå. Det är obegripliga. Hur man så grovt kunnat felläsa och är återigen lurad av sin egen naivism. Tron på det goda, den goda människan. Nu har jag lärt mig rejält (återigen?) att de i stort inte finns. Det går några änglar ibland oss människor och de är unika.
Befann mig i dag i ishelvetet. Utfrysning pågår....det man kan kalla för mobbning eller pennalism. Utfrysning är ett bra ord som bäst beskriver situationen. En liten scen utspelades framför min näsa. Jag förstod adressen, precis som det var menat. Försöker vara så nollställd som möjligt. Försöker också utföra mina arbetsuppgifter som de ska och inte kommentera något. Barnen om de kommer ska ha samma uppmärksamhet, de är totalt oskyldiga. Har själv upplevt samma situation som denna (med förändringar i arbetslag, kollegor som fått gå, minskad personalresurs. utbytta kollegor, själv få ta nnat jobb/avd pga att vik absolut inte ville vara på ngt annat ställe, schemaändringar osv.) Men aldrig utsatt någon för bestraffning. Aldrig själv och aldrig ngn i de arbetslag/frsk där jag tidigare jobbat. Detta är chockerande, inte minst för att det är en förskola.....ett ställe där man ska lära barn hur man beter sig! Förstår att de inte vill ha mig med all tydlighet i världen. De vill att allt ska vara som det brukar och blir ngn förändring ska det vara av det slag som de själva utverkat. Jag har trampat på välbevakat och inmutat revir....det skulle jag aldrig ha gjort (eller rättare sagt min chef som erbjöd mig jobb). Fortfarande efter snart 1 vecka har inte 2 av de som skulle bli mina nya arbetskamrater visat sig. En av 4 kommer och hämtar mat (med ett märkbart uttryck), den mest utåtagerande. De andra 3 håller sig undan. Ett visst antal har gjort och fortsätter tydligen med sina stickande kommentarer.....de andra säger inget o håller sig undan. Kan man säga att man inte är välkommen...tydligare? Funderar nu....och har kommit fram till att jag har två helveten att välja emellan. Ishelvetet eller arbetslöshetshelvetet (som ant blir om jag inte säger ja). Vilket mår man sämst i, vilket har man längst sina sinnen i behåll i. Jag känner svaret inom mig...och det ganska tydligt. Det är omöjligt att gå in i en avisande grupp och försöka få till ett bra samarbete, gott kamratstöd och en trivsam arbetsmiljö. Det är dessutom orätt mot barnen....de känner av sånt med sina känsliga tentakler. Jag ska försöka uthärda till julen. Till den kommande ledigheten....sen får det gå som det vill....år helvete med besked. Jag ska minnas och aldrig glömma vilka som stod för resan. Aldrig.
Livet är otroligt svårt att leva och har man hamnat längst ner i hierarkin är det omöjligt att komma upp. Det är alltid någon som sparkar.
Uppgiven och nergjord. Utfryst och chanslös. That´s it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar