Vaknade ganska tidigt i dag. Först av kattrackarn som skulle ut vid 04 och sen in igen efter en stund. Somnade om men vaknade som till en vanlig arbetsdag. Låg sen mest o bara kände efter att det var skönt att slippa att gå upp. Plockade med lite av varje, tvättade och svarade på mail. Skönt, gillar inte att folk får ´vänta´på svar eller bekräftelse genom någon slags handling. Det kan visa på ointresse. dom jag har är jag rädd om och vill vara trevlig. Ibland är dock verkligheten inte fullt så givande vad beträffar tid. Det är mycket som ska få plats ibland. De senaste dagarna har en del tid gått åt telefonsamtal kors och tvärs. Bank, polis, glasögonjakt, bestämma tid för julbord (sy ihop det hela med fler inblandade), barnvakt och social varelse...typ.
Blev erbjuden annat jobb i onsdags. Åter till mitt ´riktiga´yrke och i en småbarnsgrupp. Lite oväntat snabbt och lite överraskande eftersom ingen förannonsering kom. Har blivit upplyst om att nuv kökstjänst skall gå till kostenheten eftersom vi har mer än två avd (nu tre). Vi är "stora". De vill sätta in någon av "sina egna", sägs det. Det ska vara 75% eftersom alla större har det. Blev lite ´tagen på sängen´och hann inte fundera mycket. Men vad är det att fundera på? Tar någon annan enhet denna tjänst blir jag utan och blir jag erbjuden ett annat jobb finns inte så mycket annat att välja på. Nu tycker jag om att arbeta med de små barnen, inget fel med det. Visst tvivlar man på sig själv och självförtroendet är väl inte på topp. Samtidigt tänker jag att man inte kan ha förlorat allt efter alla år men är lite ringrostig. Får man vara det? Det beror nog väldigt mycket på de man ska jobba med...toleransnivå, samarbete, förmåga att dela med sig av kunskap o kunnande, information, och sist men inte minst viljan....viljan att ta emot en ny kollega....personkemin om man så vill....men inte bara. Vill man kommer en hel del personkemi med på köpet. Hjärnan satte igång att arbeta direkt på var mitt material var (tidigare arb), mina böcker och idépärmar, hur jag skulle göra osv om och om igen. Upp kom någon slags glödande hopptråd. Kanske nu....nu är det min tid. Kanske nu kommer den positiva förändringen, något slags normalliv, kanske tom bättre, roligare, mer meningsfullt och slippa ensamarbete till stor del lite isolerat. Tänkte jag. En personal från det ev ´nya´arbetslaget kom och gratulerade och sa att det var trevligt. Jag blev jätteglad. Men......sen blev luften lite annorlunda som budskapen, tydliga eller mer dolda.
Fick en "hörde attkommentar" med vidhängande utläggning om det felaktiga i % satser och klar irritation. Sedan kom fler; " Vi ska minsann höra av oss....det ska hon få höra" (ang chef och hennes beslut). "Nu får vi göra om alla scheman" och "Hon sa att vi skulle vara glada för 50% mer...men vi får ju fler barn", "Hur ska det bli att jobba efter 10 år", Varför gjorde hon si och så, onödigt med det och det....osv osv. Kände mig som skurken i dramat och kände att jag fick försvara beslutet, mitt tjänsteerbjudande osv. Blev också tillfrågad varför jag valde just dem (den avd), när jag fick förklara (om igen) att jag inte hade något finger med i spelet, inte fått valt något, fått ett erbjudande pga av att tjänsten ska bort, inte känner till de procentsatser/barnantal/vikariatutformningar/deras erbjudanden (nuv vik) eller tillhörigheter osv. Blev inte kul. Kände mig rätt upptryckt mot väggen och lite huggen ifrån flera håll. Känns inte alls bra. Ett dåligt klimat och kemi att börja i. Hade jag lite dåligt självförtroende innan så kan jag säga att det rasade i botten. En paradox trots allt. Den som har varit vänligast och sagt flera snälla (kändes uppriktigt) saker var den som får gå tillbaka till sitt tidigare arb. Hon hade jobbat med mig en sommar och hade goda "harmoniksa" minnen från det. Det glada eller fina i denna surmjölk. Känner att magen svider och jag knaprar upp mina naglar. Stressad av allt. Det svarta fåret, indeed (innan något ens har börjat). Känner mig ledsen och nere. Kollade för en stund sedan samtliga platsannonser i kommunen, ifall. Tyvärr var det många chefspositioner, specialtjänster på Siemens, andra yrkesarb (ex golvläggare). Såg ganska mörkt ut. En biblotikarie söktes 100%, är trevligt men jag har ingen som helst utb där och ett sådant yrke är eftertraktat. What to do? Ska försöka prata med chefen och förklara läget. Kanske kan jag vara kvar ett tag till där jag är och se om något dyker upp? allt det som lyste lite ut ur tunneln är iaf släckt nu...och det med besked. Har själv varit med liknande händelser i mitt yrkesliv men skulle inte tänka mig att beh en ny kollega på detta sätt. De allra flest har inget med det att göra utan omdanings/förändringarna är till det stora lett av chefer eller överordnande. Man kan inte straffa dem för det. I det fallet är mitt samvete rent. Ledsamt och i denna stund kanske inte alla är/var så sympatiska som jag trodde. De kände sig hotade och bet tillbaka, helt enkelt. Bytet var jag, i det fysiska.
Känns inte alls bra att gå in i detta, socialt motstånd är svårt att bygga på. Blir lätt obehagliga spänningar. Jag har kämpat så mycket för allt nu att jag inte orkar ta denna dust också.
Mina småkorvar lättade upp det hela i dag och gav hjärtat lite värme, som min dotter. Mina tankat skingrades för en stund. Känns obehagligt och ledsamt. Skulle detta fortsätta är jag rädd för utfrysning eller vad vi kallar för ngn slags "mobbning". Vill bara gå till något ställe (helt annat) och börja jobba och säga upp mig. Orkar inte ta mer nu......
Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar