Har fått en jättefin orkidé som jag tittar på varje gång jag går förbi. Höga stänglar med många små vita blommor som ser ut som små vita lyckorosetter. Bra är att orkidéer står länge, då kan man få lite vackert för ögat...länge. Det behövs för den förb.... snön ligger kvar och mer ska det bli. Kommer att bli begravd under skiten. Kommer inte att finnas någon plats att göra av den....den erövrar all yta. Deprimerande utsikter. ;-/
Livet är konstigt ibland (ganska ofta eller?), trixigt och svårt att förstå sig på. Det gör lite som det vill och man måste bara hänga med, på något vis. Hade en möjlighet inför mig, hjärnan sa ja....det är bra, men kemfabriken vägrade göra rätt formula. Dom samarbetar inte alltid...de där två. Dom bor i samma hus men går sina egna skift och gör lite som de vill, åtm chefen för kemfabriken. Känner mig maktlös som inte har kontroll och egentligen inte får bestämma helt på egen hand. Ibland är det som att vara behållare åt de båda och sen få ta hand om skapelsen efteråt...inte alltid så kul. Förstår inte det här? Ska man inte ha feronomklister för det som hjärnan säger är bra? Känner mig lite förvirrad och lost. Bestraffad av en del av mitt jag eller är det skyddsmekanismpaketet som rullar ut. Jag får ingen rätsida på det och heller inga svar. Kanske måste få tid...och distans för att förstå....eller inte? Livet ÄR som en puckelpist...och man kör utan hjälm och skyddsräcke. Tänker också att livet straffar fler....varför då?
Ska sätta mig under en björk och lyssna på suset, se på dom fina bladen och luta mig mot den vita vackra stammen. Träd är helare, säger en del. Har förkärlek till björkar och askar. Här intill finns så vackra hängbjörkar...passar att meditera under. Då fattas dock ett....vår, värme och barmark. Känns som det är långt bakom längre.....och att man håller på att bli innesluten i en ny istid istället. Även de mest hängivna vinterdyrkarna börjar att krokna. Det räcker nu...och det för länge sedan! Jag/vi som inte är några vintermänniskor håller på att gå under. Det känns rätt tröstlöst. Dysterheten kryper på...som en blöt stickig yllekofta. Den där obehagliga meningslösheten viskar i örat.... Man är som en vissen gammal krukväxt.....
Det kom lite "mellisfolk" i dag. Stor o småfolk. Full race ett tag. Katten fick lite motion då även mini fått snabba ben. Detta till trots är han lite nyfiken ändå och vill kolla lite på de där små människorna. Mio o mor gjorde snögubbar och snölyktor. Den lyser fint nu därute i mörkret.
Tack, ni underbara för att ni finnns!!
Är trött överallt...ska ta en lång skön dusch och tippa ner mig i sängen......
Healing and healthing place? Vacker iaf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar