....och jag har krupit upp ur kryptan. Living like the vampyre, typ. Har känt mig "kliniskt död". Började mitt "nya" jobb på riktigt denna vecka och har m a o gjort en fullvecka med fullstyrka av barn. Holy Moses, tror knappt det är sant......detta tempo. Funderar en del på vad vi utsätter våra små barn för. Vilket brus och tempo de befinner sig i...och som inte kan välja. Känns inte bra in i mig rent samvetsmässigt. Det är ett tempo där det inte finns rum för varken fm eller em rast....inte ens på ´snabben´. Skratta er lyckliga ni som har det. Det är svårighet att ens få till en 30 min lunchrast för de inblandade. För att de som går långa dagar ska få det får vissa vara utan (köra i ett och i bästa fall sluta ngt tidigare) och den korta tiden inte alls. Detta är verkligheten. Verkligheten är denna att grupperna är så stora (även de med små barn) att inga utrymmen ges, samtidigt som allt fler uppgifter läggs på personalen. Att också kräva att i stort sett allt ska dokumenteras på datorn ger en stark stresskänsla. Många kan inte hantera de uppgifter de ska göra eftersom alla inte har de datorkunskaperna (de flesta), dessutom fungerar inte alltid datorerna. Tänk er att sitta i en miljö av 12-14 små barn av en ålder mellan 1 - max 3 år och skriva på datorn samt kolla all info via datorn.....samtidigt som du ska ha koll på alla dessa barn. Små som klättrar, drar i varandra, slåss om utrymme och konkurerar om saker o personal, knuffar, biter osv. Det är omöjligt! Barnen går före (ansvarsfullt) och all de uppgifter som ska sökas, läsas, göras hänger som ett tungt ok över personalen. En del försöker utnyttja den lilla stund barnen sover men snart är den över då somliga barn ska sluta med detta. Stunden blir för kort för att det ska hinna bli något. Man fodrar att personalen ska fota barnen och dokumentera (portfolio) samtidigt som man har verksamhet. Visst det är fint och intressant men också stressande eftersom grupperna är för stora. När man tar in hur stressade många är, ont i sina kroppar, går på behandlingar (för smärtor, stressrelaterade åkommor), störd sömn, trötta, inte orkar ngt utanför sitt jobb, vill ha mindre arbetstid mm undrar man om våra politiker fattar/inser hur verkligheten ser ut. Man kan införa hur många bra idéer som helst och försvara dem...ålägga personal, men man måste någon gång inse att man även måste ta bort annat. Det går inte att sätta skyhöga mål och spränga sig in med fler planer, dokumentationer, mer barn........någonstans måste man inse att det finns ett stopp. Våra politiker lyssnar inget nedåt och våra chefer är inte tuffa nog att våga prata verklighet. Ingen gör några konsekvensbeskrivningar. Alltför många personal vågar heller inte säga vad de verkligen känner för att inte upplevas som "positiva" och att det kan få effekter på den individuella lönen. Man är motad in i hörnet av alla krav och allt som man ska leva upp till samt ökat föräldrainflytande som gör att det kan bli ytterligare snävare. Somliga föräldrar ser bara till sitt barn och ställer krav därefter. Allt går inte att praktiskt genomföra. Många föräldrar är inte medvetna om den verkliga situationen. De tänker som de flesta ansvarsfulla föräldrar....vill sitt eget barns bästa. Det vill personalen med men resurserna räcker inte till. Resurserna är sedan länge redan förbrukade och allt går med den sista orken. Frågan är hur länge det kommer att dröja innan det verkligen händer något som skakar omkring så pass att man verkligen börjar bry sig. Det handlar inte bara om förskolornas kvalitét utan också om människornas livskavlité som jobbar där. Flera har hjärtproblem, problem med sina kroppar, nedstämda=början till utbrändhet? (som numera inte finns), känner sig stressade, otillräckliga, pressade, känner att de inte kan nå målen, sömnproblem, inte ork att ta vara på fritid (=orkar ej utanför arbetet att göra saker som de skulle vilja), de som är lite äldre vill gå ner i tid, ytterst få kan se sig verksamma i yrket fram till sin pension osv. Detta är ett stort mörker som ingen vill röra i (veta eller se, ta sig an). Det är någon slags konstgjord andning över det hela och hela verksamheten befinner sig på "the thin line". Jag är oroad. Detta är inte kvalité i ordets riktiga mening för den bör omfatta alla. Jag är oroad också över alla barn som ska befinna sig i detta tempo, alla intryck, alla stimuli, brus hela dagarna. De kan inte värja sig. Hur påverkar det dem? Varför talar ingen om detta trots de forskningar som finns och pågår? Tänker speciellt på de minsta. Mitt samvete reagerar iaf.
Usch, nu blir jag trött på mig själv. Borde fokusera på roligare saker. Tror att jag varit för trött för att ens se dem. Att det varit för mycket saker omkring mig som bidragit till oro och otrygghet. Vill bara ha ett enkelt liv. Har inte så stora krav. Önskar lite mindre problem med ekonomi, ett jobb som ger lite utrymme till fritid där man har ork kvar att göra något (om så att bara gå ut och gå), att få vara frisk och orka vara med mina barnbarn. Har råd att äta och betala räkningarna sen är jag rätt nöjd. Har min katt som ger mig beröring och är glad varje dag för att jag kommer. Har också en fin dotter att vara stolt över. Gott nog. Nu längtar jag ljus och värme, fågelkvitter och nyutslagna björkar. Att få plocka vitsippor, liljekonvaljer och gullvivor. Ta en roddtur med min båt på den sköna sjön så befriad från silltjocka stränder av folk, få äta ute och vara ute (gärna i min trädgård) och en semester som kommer framöver.
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar